Våldtäktsbarn

Under kriget i det forna Jugoslavien var övergrepp på kvinnor en del av krigsstrategin. Många blev gravida av våldtäkterna. En del gjorde abort. Andra hade inte den möjligheten, eller valde att behålla sina barn. Journalisterna Kate Holt och Sarah Hughes har träffat barn som övergivits av sina familjer, och mödrar som är bortglömda av staten.

Suzanna är 12 år. I lagens mening finns hon inte. Hon har ingen familj, inget bankkonto och ingen födelseattest. Stället hon kallar sitt hem är den Bosniska statens barnhem i Zenica, en nedsliten byggnad där färgen flagnar från väggarna och fönsterrutorna är trasiga. Men det är ”hemma” för drygt 150 barn. En del av dem har förlorat sina familjer i kriget och på grund av sjukdom. Andra, som Suzanna, blev övergivna som ”våldtäktsbarn”, barn födda av kvinnor som våldtogs under kriget i före detta Jugoslavien, och som lämnats utan något som helst erkännande vare sig från familjerna eller staten

– Hon är ett barn som har mycket kärlek inom sig, men hennes intellekt är lägre än de andras, och ibland har hon problem med att delta, säger Enisa Herzeg, socialarbetare på barnhemmet.

– Det har donerats pengar till henne eftersom hon nyligen uppmärksammades i media. Men vi kan inte öppna ett bankkonto i hennes namn, eftersom hon saknar födelseattest. De kroatiska myndigheterna vägrade att registrera henne när hon föddes, de såg henne inte som sitt ansvar. Suzanna övergavs vid födseln, och hennes mamma har aldrig besökt henne.

– Det finns inget sätt för oss att hitta hennes mamma, säger Herzeg. Många barn här har lika tragiska livsöden, och många vill inte berätta för andra vad de råkat ut för. De är rädda för att deras öden ska märka dem.

Det är tio år sedan kriget i före detta Jugoslavien tog slut. Och trots den enorma uppmärksamhet som krigsövergreppen fick då, har väldigt lite gjorts för att hjälpa de tusentals kvinnor som genomled extremt sexuellt våld och tortyr under kriget – och för de barn som föddes som en konsekvens av detta.

Bortstötta och utblottade

Övergivna av sina länder är kvinnorna inte bara traumatiserade, utan också ekonomiskt utblottade. Bortstötta från sin hembygd, ofta övergivna av sina män, är det få av dessa kvinnor som klarar av att arbeta. Endast en handfull har erhållit kompensation för sitt lidande – ett lidande som fortfarande pågår, genom mardrömmar, fysiska men och mental ohälsa.

– Jag våldtogs i över ett år av serbiska soldater, berättar Mirella, en 33-årig kvinna med mjuk röst.

– De höll mig fången i mitt eget hus och våldtog mig dag och natt mitt framför mina barn. När jag blev gravid gjorde jag abort – jag berättade aldrig för min man om de hemska saker som hände mig, men jag är säker på att han vet ändå.

När kriget var slut kunde Mirella och hennes familj inte återvända till sin hemstad Brcko, utan sökte sig till Sarajevo. Livet är svårt för dem. Mirella har svåra besvär i underlivet efter våldtäkterna och har fått diagnosen depression.

– Jag har försökt att ta mitt liv flera gånger. Jag får 135 kronor från regeringen varje månad, och mina barn får 26. Min man får 56 eftersom han var fånge i ett läger. Men huvuddelen av mina pengar går till mina mediciner, för att hålla mig lugn, och lindra smärtorna. Det känns som att ingen bryr sig om vad som hänt min familj. Det enda som får mig att fortsätta leva är mina barn.

Brott mot mänskligheten

Mirellas erfarenheter är tyvärr inte ovanliga. 1998 beslöt den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) att våldtäkt i krig ska klassas som ett brott mot mänskligheten. Men varken det internationella samfundet – eller länderna – har fastställt hur de bör agera vid sexuellt våld, trauma som en effekt av våldtäkt, eller barn som föds på grund av detta.

I juli 2005 beställde FN:s barnfond Unicef en rapport med fokus på barn som kommit till efter krigsvåldtäkter. Det är första gången någon organisation har fokuserat på dessa barn. Dessvärre har rapporten ännu inte publicerats.

Marijana Senjak, psykolog som arbetar för den enskilda organisationen Medica i Zenica, hjälper kvinnor som blivit utsatta för övergrepp. Hon anser att även om Unicef-rapporten är viktig så misslyckas den med att få in de vidare konsekvenserna av brotten. Inte heller tar den upp Bosniens slappa förhållningssätt gentemot de drabbade kvinnorna.

– Många politiker har utnyttjat kvinnornas situation och använt frågan om våldtäkter i krig för sina egna syften, säger hon. Staten har inte gjort någonting för att möta kvinnornas behov. Man har använt krigsbrotten som ett sätt att få pengar – inget mer. Staten kompenserar mycket sällan och inga program finansieras för att stödja kvinnorna. Vår organisation, till exempel, får stöd ifrån Norge. Varför bryr sig den norska regeringen och inte vår egen?

Plågas av sitt förflutna

Amma våldtogs under kriget när hon bara var 16 år. Hon blev gravid och födde barnet i ett litet hus utanför Zenica. Hon hade ingen möjlighet att ta hand om sitt barn och tvingades att lämna bort det. I dag är en hon en skör kvinna på 29 år. Hon plågas av sitt förflutna och har både fysiska och psykiska men, men hennes ögon fylls av tårar när hon minns de få värdefulla åren hon fick med sin dotter.

– Jag minns när vi firade hennes första födelsedag och hennes namngivningsceremoni, säger hon. Min dotter var hos mig tills hon var fem. Jag älskade henne, och några år senare fick jag ett barn till. Det var svårt. Två barn, inget jobb, och det pågående kriget som gjorde allt så dyrt. Ingen ville hjälpa mig eftersom de visste vad mitt första barn var resultatet av, de hatade mig för det. Jag kunde inte gå till jobbet för ingen ville passa mitt barn. Så jag vände mig till socialcentret, men där fick jag ingenting, i stället tog de mina barn ifrån mig.

Amma fick med tiden reda på vilket barnhem som barnen fanns på.

– Jag skickar pengar när jag kan och presenter på deras födelsedagar. De har det bättre på barnhemmet än det liv jag skulle kunna ge dem. Min äldsta dotter

är fortfarande nära mig, hon berättar för sina vänner att hon har en mamma. Men jag har inte berättat hur hon kom till. Jag vill inte att hon ska veta att hon är resultatet av en våldsakt och inte en kärleksakt.

Inte erkända som krigsoffer

Den bosniska regeringen har gjort livet svårare för kvinnor som Amma eftersom de inte velat erkänna att de är civila krigsoffer.

Den 15 oktober 2005 böjde sig regeringen till slut och gick med på att betala ut ersättning till överlevarna. Detta har lett till nya problem då många inom regeringen nu hävdar att kvinnorna ljuger om att de blivit våldtagna, för att få pengar.

– I ett traditionsbundet samhälle där våldtäkt är starkt stigmatiserat är det ovanligt att kvinnor gör en anmälan, och vid ett senare tillfälle är det svårt att fastställa skadorna medicinskt. När kvinnorna nu vill anmäla finns det inget sätt för oss att belägga om de verkligen blivit våldtagna eller ej, säger Slobodan Nagradic, vice minister för mänskliga rättigheter och flyktingar i Bosnien.

– Det finns inga ögonvittnen, fortsätter han, och det är svårt att fastställa äktheten i dessa kvinnors krav tio till tolv år senare. Många är fattiga och gör det för pengarna.

Nagradic är även skeptisk till Unicefrapporten.

– Vi stödjer den inte, säger han. Den visar bara en sida – att bosniska kvinnor blev våldtagna. Det hände i Serbien och Kroatien också men rapporten snuddar bara vid detta.

Anledningen till att Nagradic valt att inte publicera rapporten är enkel.

– Barn som kommit till genom våldtäkt är i en mer utsatt position än andra, menar han. Det är samhällets ansvar att se till att de inte diskrimineras, och därför är vi försiktiga med att dra uppmärksamheten till dem. Staten har vidtagit åtgärder så att barnen kan få en utbildning och leva normalt, men det är viktigt att veta att det finns ett politiskt spel kring dessa barn. Enligt vår tradition talar inte kvinnor om våldtäkt, och de som gör det använder våldtäkten för politiska syften.

Får själva agera poliser

Men Sanella, 32, köper inte de argumenten. Hon utsattes för upprepade våldtäkter av serbiska soldater i sin hemstad Visegrad, blev gravid och fick missfall. I dag arbetar hon för en kvinnoorganisation i Bosnien som stöttar våldtäktsoffer. Hon lever i ständig skräck för att soldaterna som våldtog henne ska hitta henne igen. Det är också anledningen till att hon vägrade att vittna i krigstribunalen i Haag.

– Jag tror inte att kriget är slut, säger hon, krigsförbrytarna är fortfarande runt omkring oss och vi möter dem. Polisen vet vilka de är, men gör ingenting. Vi kvinnor får agera poliser i stället. Vi har fotografi er av dem som våldtog oss och dödade våra män, men kvinnor som jag, som utsattes för sexuellt våld av denna grad, har inte erbjudits någon vård eller hjälp.

Nadia tog det svåra beslutet att behålla sitt barn, Mircea, som nu är tio år. Hon blev gravid efter att ha utsatts för upprepade våldtäkter av soldater när hon satt i ett koncentrationsläger. Hon ville göra en abort, men när hon väl kom till Sarajevo var det för sent. Hennes man vet inte att barnet inte är hans.

– Min son och make fångades under kriget och sattes i ett annat läger, berättar hon. Soldaterna hånade mig, de kallade mig turkisk hora. De började våldta mig. Jag grät varje gång och när jag svimmat och vaknade upp var det alltid en ny soldat i rummet. De fortsatte tills jag inte vaknade igen. När de förstod att jag var gravid satte de mig och min dotter på en lastbil som körde ut från lägret mot Sarajevo. Jag var gravid i sjunde månaden och det var för sent för en abort. Jag fick ta medicin för att lugna ner mig och jag tror att det är vad som gjort min son så nervös och anledningen till att han måste gå i terapi. Han blir väldigt våldsam och aggressiv och jag tror det hänger ihop med sättet han kom till på.

Trots att Mircea ger henne stora problem vill inte Nadia överge honom.

– Jag älskar min son, även om han är svår, säger hon. Ibland ser jag på honom och känner mig så arg – jag ser honom som orsaken till vad som gått snett i min familj och med våra liv. Det finns problem mellan honom och min make, som jag förstår, men vi kan inte prata om det. Det skulle förstöra vad som finns kvar av vår familj.

FN måste bli tydliga i frågan

Kerry Neal, projektledare för Unicef i Sarajevo, medger att rapporten inte lyckats täcka in den situation kvinnor som Nadia står inför.

– Svårigheterna för dessa kvinnor i Bosnien och Hercegovina tio år efter kriget återspeglar bara hur dåligt det internationella samhället agerade för dessa kvinnor under själva konflikten.

– Om FN är seriösa i sitt engagemang för kvinnors rättigheter måste de mobilisera politiskt stöd och inta en tydligare position i den här frågan.

Vardaglig kamp

För Nadia och kvinnor som henne är sådana ord meningslösa ställt i relation till hennes vardagliga kamp. Hon tittar ledsamt runt i sin lägenhet, på sin lilla pojke med sitt våldsamma humör som inte vill lyssna på henne, inte tala med henne, utan i stället försöker klättra ut genom fönstret eller dra ner saker från hyllorna.

– Det finns tillfällen, säger hon, när jag känner för att skrika, gapa och kasta saker på folk omkring mig, inklusive min son. Ibland säger folk att om jag blir ”så där” igen måste jag läggas in på sjukhus. Jag vet att de skulle ta min son ifrån mig och placera honom på barnhem. Om det hände skulle de andra barnen hata honom, för de skulle veta hur han blev till. Om jag inte behövde kämpa så för pengar, för att överleva, skulle jag kanske kunna hantera demonerna i mitt huvud och odla en bättre relation med Mircea, suckar hon och ser på sin son.

– Men det är inte alltid så enkelt.

Kate Holt och Sarah Hughes
Kate Holt är prisbelönt brittisk journalist och fotograf. Sarah Hughes är journalist.

Reportaget har tidigare varit publicerat i den brittiska tidningen The Independent.

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 3 2006) 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!