man bred webb.png

Bild: Kolbeinn Karlsson

»Om du inte älskar dig själv, hur i helvete ska du då kunna älska någon annan?«

Spagetti fem dagar i veckan och morgoncigg byttes mot grönkål och dadlar. Och kroppsbilden förändrades. Men är det så enkelt? Tomas Hemstad om en osund kroppskultur, straff- och belöningssystem, och att till slut hitta glädjen i att ta hand om sig själv.

För enkelhetens skull kan vi säga att det började med att en läkare konstaterade att jag inte längre var en ung man. »You’re not young anymore, Tomas. Smoking is a young man’s game«. Jag hade gått regelbundet hos läkare i femton år, och hon var långt ifrån den första som tittade på mig med uppfordrande blick och kritiserade min livsstil. Och då har jag ändå talat tyst om morgonciggen, mitt i veckan-drinkarna och spagettifrossa fem dagar i veckan.

Kanske var skillnaden att detta var en läkare jag verkligen tyckte om och respekterade, som lyssnade på mig utan att döma, såg mig i ögonen och gjorde sitt yttersta för att lösa mina hälsoproblem. Orden gick iallafall rätt in i mig. Jag var inte ung längre.

Gråa hårstrån hade börjat sprida sig i skägg och hår. Maken, som är lite äldre, var konvalescent efter att ha bytt ut båda höfterna och var numer utrustad med käpp. Jobbet jag hade, med att polera och leverera Skandinaviska stilmöbler till tech-miljonärer hade gått hårt åt rygg och axlar, och det skulle senare konstateras att jag hade en degenererad disk mellan nackkotorna. Jag fortsatte röka ett tag, men något gnagde i mig och efter en rolig festkväll bestämde jag mig för att fimpa för gott.

»Från det att jag var blev sexuellt aktiv, tyckte jag dock om min kropp, så till vida att andra gjorde det. Jag hade aldrig tänkt på hur villkorad den acceptansen var, hur mitt självförtroende byggde på andras blickar.«

Det gick lättare än jag hade kunnat tro. Jag hade rökt i 23 år, och var övertygad om att detta skulle vara mitt livs svåraste utmaning men det funkade, och jag undrade varför jag inte hade lagt ner nikotinet tidigare. Ganska snart började dock andra dåliga vanor få fäste. Jag drack sött bubbelte varje dag. Käkade kakor i studion när jag jobbade. Åt absurda mängder pasta.

Om jag hade varit med i ett sånt där tv-program där man konfronteras med vad man äter på en vecka hade den barska näringstanten hällt ut en säck spagetti på mitt köksbord. Men jag var inte med i något tv-program, så i stället fortsatte jag att öka i vikt. Kläder blev för små. Nya hudveck skavde, och jag suckade varje gång jag reste mig ur soffan. 

 

Min vikthistoria är inget speciellt. Jag var tjock ett tag i mellanstadiet. Relativt normalviktig större delen av mitt liv, och hade gått mot övervikt sedan jag flyttade till USA. Jag har – som barn – blivit retad för övervikt, retat andra för övervikt, och genom livet haft lagom mycket komplex över att vara för tjock eller för spinkig för olika sammanhang. Inget speciellt. Jag tror nämligen att de allra flesta har ett rätt komplicerat förhållande till sin kroppshydda.

»När min kropp inte längre var föremål för andras åtrå, var det som om att vår relation helt hade upphört.«

Bild: Kolbeinn Karlsson

Från det att jag var blev sexuellt aktiv, tyckte jag dock om min kropp, så till vida att andra gjorde det. Jag hade aldrig tänkt på hur villkorad den acceptansen var, hur mitt självförtroende byggde på andras blickar.

Och nu gick jag stadigt upp i vikt, samtidigt som min man och jag varit gifta i många år, hade skröplig hälsa, och ett rätt obefintligt sexliv. Jag hade inga älskare, inte särskilt många vänner i USA, bara några ombyten kläder (det som hade fått plats i resväskan när vi flyttade hit) och när jag gick ut på barer kände jag mig som en grå mus.

Jag tröståt, lagade mat och bakade. Köpte fula kläder på rea för att de var de enda jag hade råd med och tyckte att jag förtjänade. Jag började hata min profil, posera på speciella sätt på bild, »skämta« om hur ful och tjock jag var. Ville visa att jag var obrydd, tog viktuppgången med en klackspark.

Men när någon annan kommenterade min putande mage var kvällen förstörd.

 

Tidigare hade jag alltid haft fantastiska vänner, ofta haft underbara och snälla knullkompisar. Jag är gift med den bästa mannen jag kan tänka mig. Att bli till genom dem som tyckte om mig var något jag trodde räckte. Att försöka vara den som de tycker att jag är, var mitt jag. Samtidigt har jag plågats av depressioner och ångest sedan jag var liten och mellan varven betett mig självdestruktivt. Jag hade sett mörkret som en svaghet, något jag inte kunnat hålla stången. Ett avbräck från den jag borde vara, den som andra ser.

Men när kroppen inte längre funkade rätt, färre vänner var närvarande, mannen upptagen med eget läkande och arbete, upptäckte jag att jag inte längre visste vem jag var. Jag hade aldrig lärt mig att innebo min kropp.

Bild: Kolbeinn Karlsson

»Kroppen som hem var något jag försakat, något som ofta gjorde ont, mådde illa. Något som man slängde lite mat i för att orka genom närmsta timmarna och som krävde att man kissade eller rökte en cigarett då och då.«

Sex hade varit ett sätt att upplösa kroppen, använda den till något som ledde till extas och förslösning. Kroppen som ett ändamål. Men kroppen som hem var något jag försakat, något som ofta gjorde ont, mådde illa. Något som man slängde lite mat i för att orka genom närmsta timmarna och som krävde att man kissade eller rökte en cigarett då och då. 

 

Det händer något med bögar runt 40. Att gå ut är inte lika kul längre, man faller utanför folks sökramar på kontaktapparna, flörtarna på stan avtar, och så vidare. Om man då inte har barn eller en karriär som går spikrakt uppåt, vem är man då? Troll brukade man kalla äldre bögar på bögbarer, långt innan internet stal begreppet. Livet fortsätter, men det som man byggt det på rinner bort som sand mellan fingrarna.

Och om man gått från taskig självkänsla i ungdomen till en säkerhet som bygger på andras attraktion, vad finns kvar när man inte är söt och ung? 

Under hösten har Noodles and Beef-fallet spelats ut på internet och i nyhetsmedia. Noodles and Beef, eller Dylan Hafertepen som han egentligen heter, var »master« åt Jack Chapman, känd som Tank på nätet. På bilderna från deras sociala medier – tidigare följda av miljontals beundrare, nu raderade – syns Dylan, Jack och de andra »valparna« i Dylans gäng posera med sina overkligt stora muskler, platta magar och absurda kukbulor.

Bild: Kolbeinn Karlsson

»Muskler som den största styrkelyftaren, underhudsfett som en ballerina och könsdelar som inte får plats i byxorna.« 

Båda var aktiva i så kallad puppy play och kroppsmodifierings-kretsar, och Jack dog efter att ha låtit injicera silikon i sin pung, efter vad många i deras närhet menar var press från Dylan. Dylan styrde Jacks träning och diet, som hade skrivit på ett slavkontrakt, och verkade göra allt för att bli precis den som Dylan ville att han skulle vara.

Och den Dylan ville att Jack skulle vara, som alla Dylans älskare skulle vara, var en slags seriefigursversion av bögidealet. Muskler som den största styrkelyftaren, underhudsfett som en ballerina och könsdelar som inte får plats i byxorna. En kropp som är ett heltidsjobb men som ändå kräver kirurgiska ingrepp.

Debatten efter Jacks död har handlat mycket om var gränserna går i förhållanden med s/m-inslag, vad som ens är möjligt att samtycka till och vad skillnaden mellan sexuella dominanslekar och psykisk misshandel är.

»Vad är det som saknas i ens eget inre när man är beredd att göra vad som helst för att vara begärlig för en enda person, en subkultur, eller för främlingar på nätet?«

Men något som inte diskuterats lika mycket är vari lockelsen ligger att bli någon annans ideal. Vad är det som förmår någon att förändra sin kropp genom bodybuilding, diet och farliga ingrepp för att bli någon annans dröm om vad som är vackert?

Vad är det som saknas i ens eget inre när man är beredd att göra vad som helst för att vara begärlig för en enda person, en subkultur, eller för främlingar på nätet?

 

I drömmen om total undergivenhet finns en längtan om att någon annan ska ansvara för ens kropp och person. I ett välmående, ömsesidigt s/m-förhållande kan man utforska sådana känslor, lära känna sig själv bättre och till och med bygga en bättre relation till sin kropp. Men går det ens att på ett säkert sätt lämna över kontrollen över sin kropp om man inte först lärt sig att älska den?

Noodles and Beef-fallet är exceptionellt. Uppmärksamheten som fallet har fått på nätet handlar om det sensationella med kombinationen av kroppsmodifikation, psykologisk misshandel och  extrema kroppsideal. Men jag vill ändå tro att det finns något att lära och diskutera även utanför kink-samhället.

»Det är nog många av oss som har försökt förändra våra kroppar för att passa in i olika former av sexuell gemenskap.«

För även om vi inte injicerar silikon i pungen så är det nog många av oss som har försökt förändra våra kroppar för att passa in i olika former av sexuell gemenskap. Som har förbannat våra genetiska förutsättningar eller biologiska verkligheter och längtat till en annan kropp, ett annat liv. Som har sett bilder av ett leende gäng twinks, björnar eller muskelbögar och tittat ner på sina egna bristningar, revben eller bilringar och undrat om det fanns ett leende gäng som skulle vilja ta emot just mig.

Bild: Kolbeinn Karlsson
I de sociala mediernas tidevarv förstärks allt detta; vi bygger våra varumärken med gymselfies, vetegrässmoothies och glada vängäng. Våra kroppar blir entrébiljetter till exklusiva sällskap, hur vi tuktar blir kapitel i historien om oss själva. Så går de då att älska när de inte fungerar som de ska? När de halsar Coca Cola i soffan, har ryggskott och får eksem? 

 

Jag tänker ibland på alla vackra män jag har haft sex med som inte velat ta av sig tröjan, som inte vill att man rör deras mage, som vill att lyset är släckt. Jag trodde att om jag berättade för dem att jag tyckte magen var sexig, att operationsärret var vackert, så skulle de själva se. De kan väl se sig själva som jag ser dem, eller? 


När min kropp inte längre var föremål för andras åtrå, var det som om vår relation helt hade upphört. På läkarbesök fortsatte det att konstateras att jag gått upp i vikt, jag borde kanske brytt mig men allt jag såg i spegeln var en hög med kött som gjorde ett halv taskigt jobb med att bära runt på min själ. Någonstans där fick jag C Diff.

C Diff är en tarminfektion orsakad av bakterien Clostridium difficile. Jag, likt de flesta som drabbas, fick den av en antibiotikakur som slog ut de goda bakterier som vanligtvis skyddar mot infektionen. Sjukdomen yttrar sig som ihållande diarré, allt jag åt gick rakt igenom mig, och behandlingen består av ännu mer antibiotika. Den antibiotika jag fick utskriven gav mig ångest och förvärrade min depression och det tog tre olika långa kurer innan det hjälpte. I flera månader rann maten igenom mig, jag hade svårt att vara runt människor, jag fick svamp i skrevet av antibiotikan och min kropp luktade sjukhus.

Sex fanns inte på kartan, tanken på att någon skulle röra mig gav mig rysningar. Jag och kroppen var nu totala främlingar. Och egentligen var det en process som inletts långt tidigare.

»Jag ändrade min diet för att låta tarmen läka, åt en massa tråkig grönkål och gjorde sorgligt godis av dadlar.«

Bild: Kolbeinn Karlsson

Det tog lång tid att återställa någon sorts balans i kroppen och att återfå en okej tarmflora. Jag ändrade min diet för att låta tarmen läka, åt en massa tråkig grönkål och gjorde sorgligt godis av dadlar. Och plötsligt började jag tappa vikt. Att tappa vikt gav mig energi och snart fick jag ett sug efter att röra på mig. Jag gick med i ett gym, kände hur min kondition blev bättre och bättre. Min axel gjorde mindre och mindre ont. Det blev lättare att bära kassarna från affären.

Och efter ett tag började jag uppskatta min kropp på sätt jag aldrig gjort förut. Jag gratulerade den för vad den orkat med på gymmet, smörjde in den när den blev torr, matade den med saker som den mådde bra av. 

»Kanske skulle jag starta en näringsblogg? Eller börja dokumentera mina framsteg på Instagram?«

Och jag gick ner massor i vikt. Varje gång jag ställde mig på vågen så visade den nya härliga resultat. Läkarna var glada, näringsfysiologen var imponerad, jag var mallig. Kanske skulle jag starta en näringsblogg? Eller börja dokumentera mina framsteg på Instagram?

 

Men så en dag slutade jag gå ner i vikt. Jag tränade med en vän som är personlig tränare och han sa »sluta väg dig«, men jag hade blivit beroende av att se mina resultat i siffror och lyssnade inte på honom. Nästa vecka hade jag gått upp ett kilo. Veckan efter samma sak. Snart hade jag gått upp fem av de kilon jag tappat.

Någonstans där bröt jag och maken vår diet, käkade massor av choklad och pasta och potatismos och allt det där man inte skulle äta. Jag hoppade över gymmet. När jag väl gick tillbaka hade jag gått ner ett kilo. Jag började förstå att det inte fanns något 1:1-förhållande mellan ansträngning och resultat, att kroppen är ett mer invecklat pussel än så. Jag tog ledigt igen från allt vad diet och träning hette när jag reste till Sverige över julen. Var nästan tillbaka på min sämsta notering när jag kom tillbaka, men nu visste jag att det gick att påverka.

Och då hände det: Jag förlät mig själv.

Bild: Kolbeinn Karlsson

»Att stirra på siffrorna på vågen var egentligen bara en ny variant av att glädjelöst vräka i sig skräpmat.«

Där någonstans började fröet till en vettigare kontakt med min kropp att gro. För det var inte att gå upp och ner och upp igen i vikt som var det viktigaste. Det viktigaste var att finna någon sorts glädje i att ta hand om mig själv. Att lära mig att älska kroppen för att den är min, för att den fungerar och för att den är föränderlig.

Att stirra på siffrorna på vågen var egentligen bara en ny variant av att glädjelöst vräka i sig skräpmat, en idé om kroppen som något som skulle straffas eller belönas.

 

Att återfå hälsan, utveckla en pågående kontakt med mina muskler, lära mig att åtminstone delvis balansera min vikt, har varit som att lära känna min kropp för första gången. Jag sover bättre, har mindre ångest, bättre hy, bättre mage. Inget av detta har varit lätt. Vissa veckor är jag duktig med att gå på gymmet och andra ids jag inte.

Vissa veckor hatar jag min bild i spegeln och andra tycker jag att den är helt okej. Förmodligen ser den likadan ut båda gångerna, men linsen jag ser igenom förändras. Tillgången till verktyg, upptäckten att kroppen inte bara är något som händer, har gjort mig starkare, mer medveten om vad jag behöver.

»För att kunna se din spegelbild i någon annans ögon och inte rygga tillbaka, så börjar det med spegeln på väggen.«

Männen som ville behålla tröjan på, lyset släckt, kunde inte botas av mina ord eller kyssar. Andras åtrå kan kanske leda dig till vattnet, men du måste själv välja att dricka.

»If you don’t love yourself, how in the hell are you gonna love somebody else«, säger RuPaul i slutet av varje avsnitt av DragRace, men vad betyder det? Kanske är det så att om du inte har styrkan inom dig att se dig själv som tillräcklig, kommer du alltid att utplåna allt som är du för att göra andra till lags.

Sann kärlek är att det som är du, valkar och allt, älskar allt det som är någon annan. Och för att kunna se din spegelbild i någon annans ögon och inte rygga tillbaka, så börjar det med spegeln på väggen. 

 

… … … … … … … … … … … … … … … . 


Tomas Hemstad är frilansskribent bosatt i San Francisco.

 

Illustrationerna av Kolbeinn Karlsson är en del av verket Badhusdagbok, som visas i Stockholms tunnelbana 2017-2019. Bilderna beskrivs som en drömvärld där »nakna manligt kodade kroppar ägnar sig åt olika stadier av vila eller meditation« och bygger på konstnärens minnesbilder.

 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.