Med makt att tränga in

Sexuell njutning och kärleksfull närhet, eller patriarkal makt, förnedring och erövring. Penetration som fenomen föder många och motstridiga tankar och känslor. Kristina Hultman gör en poetisk djupdykning ner i penetrationens innersta väsen.

Först kommer ingenting. Sen ingenting. Och sen, under en degspadsvarm eftermiddag i början av augusti, kommer två bilder:

—–

Den första föreställer Twin Towers i New York. Tornen som inte längre finns. Penetrationen som vapen. Undergången.

Om mannen är den aktive – påsättaren – så är tornen som världskapitalisterna arbetar i, ”kukarna” om ni så vill, det som ger honom symbolisk makt.

World.

Trade.

Center.

Ett patriarkat anfaller det andra, medelst penetration. Kuk mot kuk. Det totala nederlaget för alla drömmar om kärlek.

—–

Det andra spåret – den andra bilden – är fittan. Men inte som ett hål att penetrera, utan som ”ett eget rum”, som människan kan stänga och öppna dörren till som hon själv bestämmer. Det är en utopisk bild.

Den som känner till Virginia Woolfs roman om det egna rummet, och alla associationer den väcker, har sett den bilden förr: En kvinna sitter och skriver vid ett bord. Bordet står framför ett öppet fönster. Det fläktar lite utanför. Men det gör ingenting. Hon har ett eget rum.

Woolf skriver om det som kvinnor i alla tider har förvägrats. Och hon har rätt förstås. Det egna rummet är viktigt. Har man ett sådant, äger man makten över sig själv. Människan som bor därinne kan låta sig penetreras på sina egna villkor, men slipper också bli penetrerad när hon inte vill.

—–

… sen kommer morgontidningen. Den trycks in genom brevinkastet. Där står: ”De amerikanska soldaterna våldtog och mördade den 14-åriga irakiska flickan.” ”De talade om det under en morgon med whiskey, golfspel och spelkort. Den 12 mars trängde de

sig in i flickans hem i Mahmudiya iförda huvor. Familjens bostad fanns några hundra meter från den vägspärr där de tjänstgjorde. Tre av dem våldtog flickan i omgångar, efteråt sköt de henne med en automatkarbin och hällde fotogen över kroppen som sedan antändes. De hade dessförinnan mördat hennes syster och föräldrar. Överfallet varade i cirka tjugo minuter.”

”En av dem grillade senare under kvällen kycklingvingar.” (Dagens Nyheter, 8 augusti 2006)

—–

Där har vi dem alltså. Mina bilder av penetrationen: Twin Towers, Jesse Spielman, James Barker, Paul Cortez, Bryan Howard, Steven Green. Och Virginia Woolf.

För säkerhets skull slår jag upp det också. Är jag på rätt spår? Jodå. Penetration kommer från medeltidslatinets penetratio. I genitiv blir det penetrationis, vilket betyder genomtränga, tränga sig in i, grundligt sätta sig in i.

…grundligt sätta sig in i.

En mer sexuellt laddad träffpunkt än World Trade Center – för den som vill såra och döda den koloniala västerländska kulturen – kan man förmodligen inte tänka sig. Och en mer sexuellt laddad träffpunkt än en 14-årig irakisk flicka och hennes femåriga syster, för den som vill såra och döda den irakiska kulturen, kan man förmodligen inte heller tänka sig.

—–

Så hur tar vi penetrationen tillbaka?

Hela tanken – i en fascistoid form – om att ta sig rätten att stöta sitt eget kött in i en annan människa, handlar ju ytterst om rätten att äga. Att ta en annan kropp i besittning. Du kan förstöra, och/eller äga den, vare sig den är en slavs, ett barns, en mans eller en kvinnas.

Alltså ska penetrationen – det är regel nummer ett – inte bygga på ägande.

Men om det nu är så, att vi fortfarande tänker penetration i termer av ”påsättare” och ”påsatt”, vad blir då kvar för de överlevande i New York att tyst betrakta? Jo, ett sårigt gapande hål.

Kuk slår mot kuk, men det är det såriga hålet som blir lämnat kvar.

—–

Jämförelser blir fasansfulla. Jag vet. Och det går inte att förklara varför människan, helt mot sina egna intressen utvecklat en syn på penetration som likställer den med erövring. Man kan bara konstatera att det är viktigt att lägga dessa båda bilder bredvid varandra, utopin och undergången, om man vill förstå något om penetration. Kuken konstrueras ju som motsats till fittan. Han konstrueras som motsats till henne. Kukar utan fittor finns inte.

Lika mycket som kuken ska beundras, måste fittan föraktas.

—–

Så här kan man se på den mänskliga penetrationens kulturhistoria, om vi tar den i korthet:

Penis lika med man. Slida lika med kvinna. Penis i slida lika med normalt. Lika med barn vare sig du vill det eller inte. En ny mänsklig varelse kommer till jorden. Lika med någon som behöver dig för sin egen överlevnad. Lika med mansmakt.

Frågan är: Blir det annorlunda om vi försöker hitta andra sätt att penetrera? Om konsekvenserna inte behöver bli våldtäkt och barn.

För att kunna svara på det måste vi försöka glömma den döda flickan utan namn i Mahmudiya ett tag. Gå tillbaka till nolläget. Inte till hur det är, utan till hur det borde vara.

Och då säger jag: Det där egna rummet – fittan, om man så vill – är fascinerande. Voyeuren kikar in genom nyckelhålet. Vad gör hon därinne? Fittans inre är något som vi inte kan se.

Bara känna.

Här finns fröet till en ny slags berättelse om penetrationen.

—–

Jag vet inte om det är helt sant, men det sägs om 1970-talets kvinnorörelse att penetrerande sex ansågs dåligt. Sitter man bland sexintresserade flator (40 plus) i ett rum, så nickar en hel del av dem instämmande när de minns tillbaka.

Antipenetrerande sex. Är det en fossil från det politiska 70-talet? Idén om det penetrerande heterosexuella samlaget som roten till kvinnans underordning. Tanken om att det finns något särskilt kvinnligt sätt att ha sex på, och att det där med att sticka in något i underlivet, annat än tunga, kanske fingrar, inte hör dit…

Klart att de hade fel, de som avvisade penetrationen. Och rätt på samma gång.

De hade rätt när de sa: Det finns ju så mycket annat än mannens penis. Skänklarna som ryms längs blygdbenet och förbinder kåtheten i klitoris med kroppens inre. Lubrikationen som bildar små svettpärlor, oavsett om du vill det eller inte. Kvinnans prostata som trycker på orgasmen inifrån och gör en kissnödig, fast den vätskeproduktion som sätts igång är nåt helt annat.

—–

Slidcentrerad sexualitet. Kan man tala om en sådan? Allt det där som ryms innanför. Som ingen kan se, inte ens du själv. Bara treva dig fram i, på upptäcktsfärd.

Vi talar om ett inre rum, där ett begrepp som ljus inte existerar. Inte titta, mera känna. Titta med känselspröten. Sinnena flyter ihop. Du är taktil. Du BERÖR. Du har sex. Det är världen före födelsen.

Och av tradition har vi alltså ALLTID bara talat om detta rum som något som ska invaderas. Medelst spermier och/eller blåsprängda ollonsoldater. Vilket är helt sjukt, som så mycket annat, när man tänker på det.

Så på sätt och vis kan man ju förstå dem. 70-talsfeministerna. De där som tyckte att penetrerande sex inte var något att ha.

Men måste det vara så? Kan vi inte tänka annorlunda? Tänker bögarna annorlunda. Ja, det gör de nog. Jag kan i vilket fall inte skriva deras historia.

Men en fallisk kultur skapar falliska skrattspeglar. Och den är fixerad vid att ständigt göra skillnad. Kanske är det därför jag aldrig har gillat den konventionella psykoanalysen. Det är ett sånt evigt tjat om fallos och penisavund och oidipuskomplex. Utan fitta. Det blir för ensidigt.

Ett minne från 1980-talet dyker upp: Jag läser filmvetenskap och ser filmer av en italienare som heter Antonioni. Det forsar vatten ur fontäner och spetsiga pyramidala skulpturer i onyx står utplacerade strategiskt i varenda bildruta. Ingen av skådespelarna penetreras, det bara sprutar. Och jag blir så provocerad. Förmodligen är jag väl anti-fallos redan då, fast jag inte vet om det. Men är jag anti-penetration? Nej, det är jag nog inte.

—–

Regel nummer två: Skilj på undergångsfallosar och verkliga kukar, eller penisar. De sistnämnda är snälla. Den kan vara hård som stål och gå på som en pistonghammare, men just därför måste den vara snäll. Det handlar om gammal hederlig Pippi-moral. Funkar fortfarande. ”Den som är väldigt stark, måste också vara väldigt snäll”.

Det finns ju dels den mänskliga varianten, dels för den som inte har sex med män finns det gummi och latex. Det enda man ska akta sig för är väl typ gurka, för då får man svamp.

Vilket väcker en följdfråga: Krävs det kuk, knuten näve eller dildo för att sex ska räknas som penetration? Eller kan man träna upp sin inre känslighet, så att bara tanken på att något tränger in i en räcker? Något GRUNDLIGT, som det står tidigare i den här artikeln.

—–

Penetrativt sex lär ju vara hälsosamt, i så motto att det ger dig möjlighet att komma nära.

Dig själv, dina djupast liggande känslor, om du nu tycker om det. Tycker du inte om det (upplevelsen kanske blir för överväldigande, så är det ofta) så kanske du tycker om att penetrera andra. Eller både och. Varför ska det vara så nödvändigt att ständigt markera vem som gör vad? Vi kan väl sluta tänka i termer av påsatt och påsättare.

—–

Överjaget till K: För att det skulle kunna rasera hela den patriarkala ordningen, din dummer. Hur skulle det se ut om vem som helst kunde sätta på, och vem som helst kunde bli påsatt? Det skulle inte bli nån ordning. Alls. Patriarkatet skulle bli fråntaget sin symboliska makt. Twin towers. Remember?

—–

K till överjaget: Ja, just det. Men är det inte det som är poängen? INGEN ORDNING. Inga symboliska ordningar som förtrycker människor. Bara kärlek. Den tanken gillar jag. Låt oss hålla fast vid den. Och förresten: Det finns väl ingenting som hindrar människor att vara visionära, samtidigt som de knullar?

Och det är väl ungefär här som jag kommer till min slutsats, för att nu återgå till penetrationen. Tänk om man skulle ta och vända på perspektiven och betrakta den från fittans horisont – inifrån och ut?

Då har vi en vagina som sväller. Som skjuter upp sitt vackra ansikte mot omvärlden likt en brunstig katt, och säger ”kom och ta mig”. Det är hon som är huvudpersonen. Men (och det är detta som är min poäng) det behöver inte vara hon som har makt. Man kan dela. Finns det kärlek eller respekt inblandad, befinner sig vaginan och det som penetrerar henne på samma våglängd. De blir kompisar.

Vad som helst. Vem som helst. Någon som älskar henne (åh lycka!). Någon som inte älskar henne (fast det kan vara bra ändå).

För sorry alla ni andra penetrationshungriga därute. En dildo har inga drömmar, ingen lust och ingen fantasi. Det behövs människor till det. Men det behövs inte makt.

Kristina Hultman, kulturskribent

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 3 2006) 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!