Kramar med konsekvenser

Maria Lönn skriver om hur samhällets tvångsmässiga heterosexualitet gör avtryck i kroppen.

»Bara du inte blir kär i mig!«, försäkrade sig tjejen från klassen när jag försökte fläta in henne i en kram. Det var gymnasietider och kanske ingen orimlig kommentar: kramar binder närhet och romantik så det gäller ju att passa sig ibland. Men kramen är också en avmätt hälsningsritual, och trots att kramen här snarare var ett uttryck för det senare skapade den en oro hos klasskompisen. Kommentaren var knappast unik. Vid det här laget hade jag börjat vänja mig.

I takt med att jag mer intensivt börjat bejaka mina lesbiska impulser hade den här typen av kommentarer börjat komma allt oftare från tjejer i min närhet. Som en varning eller misstänksamhet mot mina avsikter. »Nej, dig är jag inte kär i« betygade jag naturtjejerna när de satte upp handen som stopp innan vi föll i famn. »Inte er heller«, intygade jag samhällstjejerna. 

»Hur nära kunde jag sitta andra kvinnor utan att väcka deras oro? Hur länge kunde jag ha kvar min hand på deras axel?«

Det var tidigt 00-tal i en mellanstor svensk stad där det fortfarande kunde ses som ett spektakel att vara lesbisk. Något som nu manifesterades på mikronivå i skolans vardag. Eller mer specifikt: betydelsen av mina kramar var belastade med föreställningar om sexualitet, och i synnerhet queera former av sexualitet.

Reaktionerna sade mig att mina omfamningar tycktes bära på en betydelse som bestämdes av andra. Som att jag inte kunde lägga band på min aptit efter mina kvinnliga klasskamrater. I efterhand förstår jag att det handlade mindre om mig och mina kramar och mer om ett skyddade av klasskompisarnas heterosexuella självpresentation.

 

Kommentarerna var kanske inte tydligt homofoba, men de tog sig vidare, in i min kropp. Var jag inte lite glupskare än andra? Svagare inför mina egna kroppsliga impulser? Min kroppsbild formades allt mer i mötet med människor omkring mig, tillsammans med deras berättelser om mig. En kroppsbild som den feministiska filosofen Gail Weiss menar alltid sker genom de maktförhållanden som sätter villkor för var och en av oss, oavsett var vi befinner oss i hierarkin.

Betydelsen av våra kroppar är med andra ord sällan resultatet av självproducerade föreställningar. I själva verket får kroppen betydelse genom hur vi behandlas och upplevs i förhållande till andra, och då utifrån föreställningar om sexualitet, genus, ras, klass, ålder och funktionalitet. Konsekvenserna kan vara att vi internaliserar andra människors negativa perspektiv på oss själva, förfrämligas från våra egna kroppar.
 

För egen del adopterade jag homofoba antaganden om en lesbisk glupskhet och gränslöshet (samt också inslag av voyeuren »kolla inte in mig i duschen«) och omvandlade den till min egen självbild. Till slut mötte jag (vad jag trodde var) de andras åsikter om mig själv, också i mig själv. Närvaron och kommentarerna av andra var med andra ord inte längre nödvändig, skammen var inflyttad i mig själv.

Det här fick konsekvenser för mina rörelser, den enkelhet jag rört min kropp på, utan att tänka på rörelsernas betydelser hade försvunnit. Jag förekom kvinnor jag kramade genom att berätta om kramens avsikter, innan de hann säga något. Mina armar som tidigare oreflekterat slängt sig i olika famntag ingick nu i en uträkning. Hur nära kunde jag sitta andra kvinnor utan att väcka deras oro? Hur länge kunde jag ha kvar min hand på deras axel? Kunde jag klappa deras kinder? 

»Jag reserverade mina kramar till de som inte kunde tvivla på mina avsikter. När jag var 16 år slutade jag omfamna andra kvinnor helt.«

Jag reserverade mina kramar till de som inte kunde tvivla på mina avsikter. När jag var 16 år slutade jag omfamna andra kvinnor helt. Det framstod som enklare. I dag är jag fortfarande uppmärksam på mina rörelser och tar ibland i hand med kära vänner som om de vore professionella relationer.

 

Det här fenomenet, att bli självmedveten om sin kropp och sina rörelser är ett exempel på hur homofobi inte alltid formuleras explicit, utan också tar sig subtila former, här genom en slags vaksamhet inför den queera kroppen(s avsikter).

Att röra sin kropp oreflekterat och obemärkt – att inte uträkna sina rörelser – är alltså ett privilegium. Att istället vara medveten om sina rörelser är något som påverkats av många av de faktorer som uppstår i mötet med en fientligt inställd värld. Därför är berättelser och fantasier om olika människor »aktiva«, det vill säga: de »gör« saker i och med människors kroppar. Mänskligt förakt flyttar in i kroppen, och det kan ta ett tag innan det flyttar ut.

Kram. 

 

Maria Lönn är doktor i genusvetenskap och skriver om hur mänsklig hierarki och skillnad skapas och upplevs via det sinnliga, via exempelvis dofter och rörelser.

 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.