Ingen väg ut

Våren 2006 blev abort äntligen lagligt i det katolska Colombia, efter en lång och hård kamp. Men att adoptera bort sitt barn innebär ett ännu större socialt stigma än att göra abort. Ottar har besökt ett mödrahem i Bogotá.

Abortlagar i Colombia

Abort var totalförbjudet i Colombia fram till 10 maj i år, då ett historiskt domstolsutslag innebar att en kvinna får genomgå abort vid våldtäkt och incest, ifall moderns liv är i fara eller om fostret är kraftigt deformerat. Den första lagliga aborten utfördes i somras, i ett fall där en 11-årig flicka hade blivit utsatt för upprepade övergrepp av sin styvfar. Den katolska kyrkan protesterade dock och hundratals personer demonstrerade utanför sjukhuset där aborten utfördes.

Ett gäng tjejer har samlats i foajén i väntan på att lektionen skall börja. Många är unga, de flesta går i mjukiskläder, och alla är gravida.

Fastän samtliga bär på mycket sorgliga historier är stämningen så uppsluppen att jag ändå börjar med att ställa den mest naturliga frågan:

– Hej, allt bra med magarna?

Och jo, med magarna är allt bra och gravidsnacket kommer igång. Diana visar var lille pojken sparkar därinne.

– Här, säger hon, och här. Känn!

– Det verkar bestämt som han vill komma ut nu, säger Patricia och ojar sig över sin egen nästan sprickfärdiga mage.

Camila, Maria-José och Laura håller med. Sedan de kom hit har magarna ”liksom bara, pang, växt så himla snabbt”.

Diana och hennes medsystrar ingår inte i en colombiansk väntabarn-grupp. De är unga tjejer som av olika omständigheter varken kan berätta för omvärlden att de är gravida eller ta hand om de barn de snart skall föda. Samtliga bor de på ett mödrahem i Colombias huvudstad Bogotá. Hemmet ger dem skydd, mat och sovplats. Många av barnen som föds adopteras bort till välordnade familjer i nord.

– De slappnar av när de kommer hit och slipper gömma graviditeten, förklarar en anställd på La Casa Materna. Bebisarna känner av det och börjar växa som bara den.

Behålla eller lämna bort

Diana och tjejerna i foajén skall snart föda. Jimena har nyss fött. Hon sitter, fortfarande i gravsnickisar, inne på mödrahemmets kontor. Förlossningen gick bra. Det blev en rund och fin flicka, lilla Jessica-Paula. Jimena har beslutat att lämna bort dottern till adoption.

– Det är klart att jag tvivlade när hon kom ut. När jag såg henne, gud, tänkte direkt att jag skulle ta hem henne i stället.

Jimena har skrivit under adoptionspapperen. Efter det har hon en trettio dagar lång ångerperiod, då hon enligt colombianska bestämmelser har möjlighet att ta tillbaka sitt beslut och behålla dottern. Under denna tid bor nyfödda Jessica-Paula på barnhem i väntan på sina nya föräldrar i USA, Sverige eller Holland. Och Jimena har fått lov att stanna kvar på mödrahemmet.

– Jag har fortfarande några dagar på mig att ångra mig, säger Jimena. Sedan ska jag åka.

Vart?

– Vet inte. Måste hitta ett jobb.

Jimena kommer från en liten stad i nordvästra Colombia, där hon jobbade på ett fik. När hon blev gravid var hon först glad, sedan desperat eftersom hennes kille i sin tur inte alls blev glad när han fick veta. Han lade ömsom skulden på henne för graviditeten och ömsom hävdade att det absolut inte kunde vara hans barn. Utan man och utan egna pengar är det ofta en tung historia att få barn på den colombianska landsbygden. Familjen, grannarna, arbetskompisarna. ”Alla ser skammen, pratar om dig, det var därför jag åkte hit”. Så Jimena bestämde sig alltså för att söka sig till mödrahemmet i Bogotá, få barnet där och adoptera bort det. Allt i lönndom.

Jimenas historia är lik många andra tjejers. Nästan ingen berättar för sin familj att de är här, berättar Luz-Stella Salazar, mödrahemmets föreståndare, men vissa återvänder när barnet är fött och säger att de varit iväg och jobbat i storstaden.

På väggarna i Luz-Stellas kontor hänger fotografier på barn som adoptivföräldrarna skickat, kompiskort och studentbilder.

Luz-Stella och hennes mödrahem samarbetar direkt med adoptionsförmedlingarna och har ofta en ganska nära kontakt med familjerna som adopterar. För att nå ut till kvinnorna som adopterar bort sina barn visar hemmet en reklamsnutt på tv.

När ”det börjar synas”

Till mödrahemmet kommer kvinnor i alla åldrar, när jag är där är den yngsta 13 och den äldsta 38. De flesta ansluter i fjärde, femte månaden, när ”det börjar synas”. Laura är knappt tjugo och visar runt på hemmet.

– På vardagarna städar vi. Och har undervisning. På helgerna är vi lediga och då går vissa till parken, jag också, fast ibland stannar jag och tittar på tv.

Kvinnorna sover tätt. Det står fem sängar i varje rum. Allt annat än sängarna är gemensamt.

– Visst blir det mycket gnabb, säger Laura och visar mig en liten barnsäng bredvid en vuxensäng. Där sover Natalia med sin elva månader gamla bebis.

Natalia själv är gravid igen, i femte. Och bebis nummer två skall alltså adopteras bort. Liksom Lauras bebis som väntar där inne under t-shirten.

Ofta är det inte graviditeten eller förlossningen som är det stora problemet, utan allt som finns runtomkring, berättar föreståndaren Luz-Stella.

– Misshandel, splittrade familjer. Vissa har blivit våldtagna. Det är väldigt komplicerat. Och kvinnorna finns ju här så väldigt liten tid, det är inte mycket man hinner göra åt deras situation.

Laura är förstagångsföderska. Hon har bott på mödrahemmet i två månader. Nu står hon i skuggan på den lilla uteplatsen bakom huset. Där finns en bänk och ett skjul med städgrejer. Inifrån huset hörs pickande på tangentbord, resten av tjejerna är på datalektion, som universitetsstudenter ger.

– Pratar ni mycket med varandra här? frågar jag. Elva tjejer med liknande erfarenhet. Elva tjejer med magar i vädret.

– Vi är ju en grupp, och man frågar hur det går och så. Men vissa säger ingenting. Och då frågar man inte.

Laura själv säger inte mycket.

Finns det en pappa?

– Nej.

Vet någon?

– Nej.

Kommer du åka tillbaka hem?

– Vet inte.

Större synd än abort

Lauras tystnad är enkel att förstå. Unga mammor med barn utan pappor är inte socialt accepterat, men ändå vanligt i Colombia. Att lämna bort barn till adoption anses däremot som ett större brott än den katolska kyrkans praktsynd – aborten. Och Colombia är ett mycket katolskt land.

– Här säger man inte adoptera bort sitt barn, man säger ge bort sitt barn. Det kan tyckas ologiskt, säger Luz-Stella, att abort är mer accepterat än adoption, men så är det.

Laura vill inte tala. Förmodligen bara knipa ihop ögonen, gå igenom, glömma. Några månader till, förlossning och fort som fan in i gamla jeansen och ut genom dörren från mödrahemmet. Precis som om ingenting hade hänt.

Men kan det någonsin bli som om ingenting hade hänt?

Bogotá en tuff stad

Den nyblivna mamman Jimena har ont om tid. Två, tre dagar till. Sedan är lilla Jessica-Paula oåterkallelig och Jimena måste ha ordnat bostad och jobb till sig och barnet ifall hon vill behålla det. Det enda alternativet är att arbeta som inneboende hemhjälp. Då slår hon två flugor i en smäll.

– För att hyra bostad, om än ett litet rum, måste jag betala i förskott och för att få ett jobb måste jag ha någonstans att bo, säger hon.

Miljonstaden Bogotá är mycket tuff. Speciellt för en ensam tjej utan ett öre på fickan, hungrig och nyförlöst.

– Och mina föräldrar tror ju att jag jobbar, de tror ju att jag har pengar.

Och pappan då?

– Pappan, säger Jimena. Skitstöveln.

För några dagar sedan ringde Jimena till honom. Det är ju ändå hans dotter.

– Jag ska hälsa att ”vad fan vill du honom” och att ”han fan inte har något med dig att göra längre”, svarade killens nya flickvän i telefon, säger Jimena.

– När man blir gravid så faller allt. Ingen vill ha med dig att göra. Pappan sa till mig när han fick veta att ”du, den där bebisen är ett stort problem. Mjölk, blöjor, hur fan skall du klara det?”. Och då tänkte jag att ja, hur skall jag klara det? Och då ville jag lämna henne till adoption, säger Jimena och fortsätter:

– Men när jag fick henne var det klart att jag tvivlade. När jag såg henne tänkte jag att jag inte ville adoptera bort. Men, om jag tar med henne tillbaka dit jag levde innan… det skulle inte gå. Flickan ser ut som pappan och jag vill att han ser henne. Men han har inte hört av sig sen. Det var det sista försöket jag har gjort.

En outtalad uppgörelse

Luz-Stella önskar att det fanns fler mödrahem än de fem som finns i huvudstaden nu. De hjälper flickor och kvinnor i mycket komplicerade situationer. Men slår det aldrig fel? Blir det inte lite som att ”vi betalar mat och husrum till dig fattiga flicka om du lämnar över ditt barn till oss efter förlossning på bra klinik”?

Som att det redan från början skulle finnas ett slags outtalad ”uppgörelse”?

Luz-Stella tycker inte det.

– Vi försöker hela tiden få kvinnorna att ta rätt beslut. Vilka är förutsättningarna att hon skulle kunna behålla barnet? Är hon införstådd med vad det betyder att adoptera bort sitt barn, att hon aldrig kommer att få återse det igen? När kvinnorna kommer hit är alla inställda på adoption, men i slutändan är det ungefär 45 procent som verkligen genomför den. Luz-Stella ser plötsligt lite trött ut.

– Vi vill göra vårt bästa för dem. Inget annat. Ge dessa kvinnor styrka, för visst är de modiga?

Ja, modig är hon, Jimena. Inom henne lär tanken alltid skälva. ”Tänk om jag skulle kunnat?”. Jessica-Paula kommer att bli Jimenas enda, och sista barn. På sjukhuset blev hon erbjuden sterilisering och hon tackade ja.

Omöjligt få jobb med nyfödd

Jessica-Paula finns ännu inom räckhåll, hon har fortfarande tid, kan hon ångra sig? Jimena är tyst en stund.

– Nej, säger hon sedan. Jag vet att det är omöjligt. Om jag inte hittar jobb som det är nu, hur skall jag kunna hitta jobb med ett barn på armen?

Men abort då? Olagligt i Colombia fram tills nyligen, men en enorm svartmarknad har ändå gjort abort ändå ganska tillgängligt. Tänkte hon aldrig på det?

Jimena tar snodden från handleden. Hon tittar ut genom fönstret när hon sätter upp håret. Imorgon skall hon hälsa på lilla Jessica-Paula på barnhemmet igen. Kanske för sista gången.

– Nej, säger hon. Jag funderade aldrig på abort. Jag ville ju ha henne. Jag vill fortfarande ha henne. Men de glömmer snabbt, barnen. Man får tänka så. Fast när jag hälsar på henne så tror jag ibland att hon känner igen mig.

Julia Svanberg

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!